Jakobs mamma

Denna dagen vill jag stryka ur våra liv.
Den har spenderats på Astrid Lindgrens sjukhus.
Det som skulle ha blivit en fest dag (först dop o sen födelsedagsmiddag) blev en trist dag.
Det hela började för några dagar sen.... eller nätter egentligen.
Jakob har haft några nätter som har varit jobbiga för honom.
Han har vaknat flera gånger o gråtit o sparkat o haft sig.
Natten till fredag blev så jobbig för honom (och oss) att vi beslutade att han skulle få vara hemma med pappa på fredagen.
Vi tänkte att det är omställningen till nytt dagis och långa timmar där som spökade.
Så nu skulle han få en lugn o skön dag med pappa och kunna återhämta sig.
När han vaknade på söndagsmorgonen hade han svårt att få upp sitt vänsteröga.
Inte konstigt tänkt vi, då han var så trött o sovit så dåligt.
Jag drog iväg till jobbet och jobbade på hela dagen.
Jonas o Jakob hade en stund tillsammans på Jonas jobb innan de åkt ut till landet.

När jag slutade jobba drog jag direkt ut till landet.
När jag är framme vid Riala ser jag att Jonas försökt ringa mig på mobilen.
Jag ringer tillbaka... och får höra att han och Jakob är på väg in till Norrtälje sjukhus.
VA?!?!?!
Jonas förklarade att Jakob varit lite sne i ansiktet och att han ringt Sjukvårdsupplysningen, som hade rekomenderat Jonas att ta Jakob till en läkare på en gång.
Shit... förlamad i ena ansiktshalvan.... vad innebär det`??!???
Jag blev naturligtvis rädd och tankarna började snurra i skallen på en.
Man tänker på ALLT i en sån stund.
På ALLA sjukdomar man kan komma på.
Men mest på de läskigaste o farligaste.

Tumör på hjärnan?!?!
Hjärnhinneinflammation?!?!
osv. osv.
Vad är det?!?!
Kommer han att leva?!
Kommer han att dö?!?!
ALLA sånna frågor rör till det i skallen på en!

Med tårfyllda ögon tar jag mig fram till landet.
Där möter jag P o G, som lagar middag.
Dom är lugna och får mig lite lugn också.
Jag kastar i mig maten... glömmer tugga o känner inte vad det smakar.
Äter mest för ätandets skull.

Jonas ringer.
De kommer hem igen.
Inget läkarbesök gjordes.
Sjuksköterskorna sa att vi skall vända oss till Astrid Lindgrens.
För det är nog Borelia.
Borelia?!?!
Den där sjukdomen som det äckliga småkrypen ger oss.
Borelia... den där sjukdomen man bara hört om men inte har någon koll på allt. Nä... inte jag i alla fall. Vad innebär den?!?!

Dom kommer hem och när jag ser Jakob och hans snea ansikte kommer gråten tillbaka.
Och tankarna också.
*Jag tänker bl.a. på MM o hennes lilla O. Förstår plötligt lite mer av MMs värld.
Förstår en del av tankarna och skräcken, som MM fått leva med i så många år.
Styrka är det jag inser att MM har. En styrka som jag hoppas få, när o om det behövs.

Vi försöker sova so gott vi kan en natt till.
Det går inget vidare.
Jakob sover oroligt i natt med och håller oss vakna mestadels av natten.

På morgonen åker vi in till ALS och där spenderar vi hela dagen och halva natten.
Det är  mest väntan.
Väntan på salvor som skall bedöva.
Väntan på svar.
Väntar på nästa steg.
VÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNNNNNNNNNNNNNNNTTTTTTTTTTTAAAAAAAAAAANNNNNNNNNNN!
Ryggmärgsprov.
Stick i armar som går fel.
Gallskrikande son.
Hjärte sorg.
Mera väntan.
Rumsbyte.
Väntan.
Medicinering via blodkräl.
Blodkärl som spricker.
Väntan.
Mera bedövningssalva.
Väntan
Flera felstick.
Nu har dom stuckit honom fem gånger utan att lyckats.
Han skriker o är trött.
Vi gråter och mår illa.
Narkosen kommer för att sticka honom igen.
ÄNTLIGEN lyckas de få ordning på hans "ingång"
Väntan.
Medicin igen via blodkärl.
VÄNTAN!!!
sover lite.
Väntan.
Utskrvning.

Nu är vi hemma.
Efter 16 timmar på ALS.
Trötta o utmattade.

Imorgon skall vi tillbaka.
För mer medicin.
Antibiotika intravenöst.
Mot trolig borelia.
Man vet säkert för om några dagar.
Nu blir han sjukskriven ett tag.
Vår lille tappra kille.

Tänka att man slutar med att tänka: "Tur att det bara är Borelia"
Va?!?
Trodde man någonsin att man skulle hoppas o tro på det?
Ja, bättre än en hjärntumör. Det är det.

Nu skall jag sova... förhoppningsvis får vi alla sova ut nu.
Och sen är det en ny dag imorgon.
Hoppas den dagen blir bättre en denna dag.