Jakobs mamma

..är att man känner sig som en sämre mamma.
Ja för ens humör är inte på topp o därmed är tålamodet sämre än vanligt.
Å så har man inte ork till någonting.
Idag har Jakob fått vara inne hela dagen. För jag har inte orkat ens klä på oss ytterkläder... för hade jag orkat det kanske vi hade orkat ta oss ut till sandlådan som ligger 30 meter utanför altandörren.
Men istället har min aktiva stackars 16 månaders son fått vara inne o ha tråkigt med sin febriga trötta mamma.

Sånna här dagar beundrar jag ensamstående föräldrar lite extra mycket.
Min sambon kommer i alal fall hem o avlastar på kvällen.

Sånna här dagar beundrar jag ensamstående tvillingmammor ännu mer!!
(Ja, Sara, jag tänker på dig o din tid som sådan!... många gånger o särskillt dagar som denna)

Sånna här dagar önskar man (i efterhand i alla fall) att man hade haft möjligheten/visheten att fråga någon vänlig person om avlastning för mig o lekkompis för Jakob.
Men.. de få personer som finns i vår omgivning som skulle kunna, dom har jag inte haft vett att fråga.
Det är nu sent på kvällen, när man bryter ihop i tårar för att  orken försvunnit för länge sen, som man kommer på att man skulle kanske ha ringt någon o bett om hjälp.
Varför är det så svårt att be om hjälp? Var är jag rädd för? Ett nej? *hmm*

Såg på Babyboom ikväll. Hon barnmorskan sa så många kloka ord tycker jag. Om att man skall våga fråga bland annat!
Så imorgon, om jag inte är super frisk o pigg, skall jag kanske ta mig mod o fråga om hjälp/avlastning.
Om inte annat så för Jakobs skull.