29 maj 2000
Då var vädret det samma som idag.
Årets varmaste dag.
Ut på vår lilla trädgård växte det pärlhyasinter och förgätmigej (chansar vilt påstavningen nu).
Jag hade varit uppe hos pappa och hälsa på en sista gång.
På eftermiddagen skulle vi hem till min vän Maria och fira hennes födelsedag.
Jag hade plockat ihop en liten bukett från trädgårdens blomster.
Hade klänning på och stod redo, i hallen, att gå iväg på fest.
Då ringer telefonen.
Det var min bror Bill.
"-Det är över nu"
Jag minns hur stolen jag satt på kändes lite kall genom klänningstyget.
Tårarna störtade ner på kinden.
Jag fick lite svårt att andas.
Ville lägga mig i fosterställning och skrika högt tills lungorna tog slut på luft.
Smärtan i mitt hjärta var obeskrivlig.
NNNEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!
PAPPA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Sen är minnet vagt och suddigt.
Jag och Jonas tog oss i alla fall upp till pappas lilla lägenhet på "Vårdhemmet".
Där hade han bott i ca. ett halvår.
Min bror var där och min ena syster.... den andra var, liksom jag, på väg.
Vi kramades. Sa inte så mkt tror jag.
Pappa fick buketten i sina händer.. den som jag plockat till Maria.
Han behövde den nu. Jag behövde ge den till honom istället.
Pappa älskade blommor. Så jag ville ju att ha skulle få sin sista vårbukett.
Några timmar senare satt jag på min vän C's balkong.
Pratade om pappa och grät floder!
Värmen räckte länge den dagen. Ända till sena kvällen, precis som nu idag.
Åtta år! Jag kan inte förstå det.
Saknar dig pappa, som attans, fortfarande!
Kommer nog ALLTID att göra det.
Blundar, minns din doft, din röst och din mjuka stickiga kind.
Älskar dig!
En stooooor kram. Den varma kvällen som morfar somnade in kommer jag väl ihåg. Mamma ringde och var alldeles skrovlig i rösten på väg till morfar och berättade. Göran förstod direkt att något var fel men jag tror han förstod direkt för jag behövde aldrig säga något, helt plötsligt satt jag med ett glas vin i handen på vår dåvarande uteplats med solnedgången och bara grät jag med.
Jag kommer ihåg alla bus som morfar gjorde mot oss och jag kommer ihåg våra släktträffar osv osv.
Jag berättar ofta för Filippa om när min morfar busade stoppade isbitar innan för kläderna och läste sagor osv. Hon är super faschinerad.
KRAAAAAAAAAAM
Känner med dig!
Det gör så ont att läsa det du skriver,tårarna rinner ner för mina kinder. Jag känner igen precis det du skriver, den 20 maj är det två år sedan min mamma ringde mig och sa att "pappa är död". Just detta med blommor berörde mig väldigt, jag förknippar just denna tidens blommor med min pappa. Även jag minns hans doft, röst och den mjuka stickiga kinden (tydligt att d e en pappagrej!)
Även om det inte är kul att smärtan inte avtar så känns det tryggt att man inte glömmer!!!
Massor av kramar till dig!
Jag vet precis känslan. Min mamma ringde på morgonen den 14 maj för fem år sedan och berättade att pappa hade somnat in sent på kvällen - hon och syrran hade inte hunnit in till LAH-enheten där han låg... Fast vi hade sörjt hela våren eftersom hans hjärntumörer gjorde att vi visste vad som komma skulle. Han slapp lida mer... Han fick dock inga blommor i famnen utan en teckning som (då tvååriga) A gjort några dagar innan när vi var på besök.
Stora kramar!!!
Vill bara sända en stor bamsekram till dig genom dimman från tårarna som sipprar nerför mina kinder.
Finns inga ord, vill bara att du skall veta att jag finns här och känner med dig.
Att förlora en förälder är aldrig lätt och smärtan kankse inte är lika intensiv nu men fortfanrade lika stark, och saknaden växer nog med allt som händer i ens egna liv och allt man skulle delat som aldrig fick en chans.
kram Susanna
Så fint skrivet!
Stor kram till dig!
Hamnade på din blogg av en slump och blev alldeles tagen. Så vackmert du skriver om din pappa. Tårarna strilar så att jag knappt ser tangentbordet...
Har inte upplevt den förlust du beskriver - än. Men vet ju att den måste komma, förr eller senare. Och att smärtan kommer att vara just så total som du beskriver
KRAM